Historia
Första kända skriftliga källan där Enåker omtalas är från 1341 – där skrivs namnet ”Iunakir”.
Enligt Svenskt Ortnamnslexikon kan förleden vara ett gammalt fornnordiskt adjektiv ”aewinn” som betyder ”ständig”. Namnet skulle således ursprungligen ha avsett en åker som ansetts ge god avkastning varje skörd.
Enåkerstrakten hör till Upplands allra äldsta delar. När landet efter istiden höjde sig ur havet bildades den första uppländska skärgården i nuvarande Heby kommun, där Upplands högst belägna områden finns. Malmberget i Enåker var en av de första öarna som stack upp ur havet.
Det är inte omöjligt att de första människorna kom till våra trakter för ungefär 8 000 år sedan, för att fiska samt jaga säl och sjöfågel.
Bofast befolkning kom antagligen först för 5 000 – 3 000 år sedan senare under yngre stenåldern när människorna lärt jordbrukandets konst. Ett flertal fynd av stenyxor finns i socknen och ett par stenåldersboplatser är också kända.
Den stora rullstensåsen som går från söder mot norr i socknanes östra del var en viktig färdväg från Mälarndalen upp mot Gästrikland och Dalarna. Än i dag följer riksvägen åsen. Avtagsvägen in till Enåker följer också en den en liten biås och avspeglar säkert en gammal färdväg. Vid detta vägskäl restes för 1 000 år sedan en runsten (Stora Runhällen U1164). Den lät resas av en kvinna vid namn Ärnlög, troligen bosatt i Enåker. Ärnlög är således den första till namnet kända Enåkersbon.
Enåkers nuvarande kyrka är byggd i början av 1300-talet, men triumfkrucifixet och dopfunten från 1200-talet tyder på att en äldre kyrka funnits. Åtminstone sedan 1500-talet har kyrkoherden i Västerlövsta församling också varit kyrkoherde i Enåker, där en komminister var stationerad till fram på 1960-talet.
I början av 1500-talet fanns flera byar i socknen: Enåkersby (sex gårdar), Ingbo med Högsberga (fem gårdar) och Ekedal (tre gårdar). Dessutom fanns gårdar i Lund, Klasbo, Landberga, Österbo, Kroksbo och Rödmossa. Under 1600-talet delades dessa gårdar och fler små byar uppstod.
Under mitten av 1800-talet förändrades bygden snabbt. Laga skifte genomfördes, vilket innebar att gårdar flyttades ut från de flesta byarna. Befolkningen växte snabbt under 1800-talets andra hälft, många torp och nybyggen tillkom.
Kring sekelskiftet 1800/1900 kom järnvägen till socknen. Först kom Sala-Gysinge-Gävle järnväg (1901). En järnvägsstation anlades på Österbo bys mark. Den fick namnet Runhällen efter den stora runstenen vid åsen. 1906 öppnades också järnvägslinjen från Runhällen till Enköping via Heby.
Kring järnvägstationen växte Runhällens stationssamhälle upp, med affärer, post, mejeri, kaféer och hantverkare.
År 1959 lades tågtrafiken till Heby ned och 1964 trafiken till Gävle och Sala. Det mesta av service och handel i Runhällens samhälle är nu borta.
Text: Gösta Persson
Några roliga ord och uttryck på dialekt från Enåkers socken ur häftet "Va då fla?" av Assar Blidmo
Bafför att -Bara för att
Benu -Benig
Byxis -Rädd
De int gåle -Det är svårt
Dinka -Klocka
Drasut -Lång person
Fräsk -Frisk
Fålla me -Följa med
Grötsupan -Gröt och mjölk
Hur har dutt? -Hur har du det?
Jäsingen -Lätt svordom
Pip yppen -Helt öppen
Pylle -Småkrafs
Tjåla -Kramas
Torstug -Törstig
Åggu -Arg
Avrättningsplatsen
Enåker sockens avrättningsplats låg på Kroksbo bys ägor, på heden öster om Stormossen. Platsen är markerad som "Affrätts Plats" på en karta över delning av skog från 1771. Enligt kartan bör platsen ha legat drygt 200m nordväst om milstolpen. Ca 250m nordväst om dagens milstolpe höjer sig den ganska plana marken till en mindre höjdrygg. Troligen var det på toppen av denna som avrättningsplatsen låg i gamla tider. Tallen med årtalet, där Maria Olsdotter ska ha avrättats, står nästan ända framme vid riksväg 56 nära milstolpen. Det är möjligt att man av praktiska skäl valde att utföra hennes avrättning där i stället för på den gamla avrättningsplatsen en bit bort i skogen.
Den sista avrättningen på platsen ägde rum den 19 juni 1861, då giftmörderskan Maria Olsdotter avrättades genom halshuggning. Årtalet 1861 finns inristat i en tall nära nuvarande väg 56. En liten informationsskylt finns också uppsatt där.
(text hämtat ur Kroksbo by, Enåkers socken av Gösta Persson)
Giftmordet som sonades i Kroksbo (viss utvald text ur "Alla tiders Kroksbo! På upptäcksfärd med Olle Nilson" av Olle Nilson)
Mordet på bonden Lars Andersson var grymt och meningslöst. "Genom föregående rättsmedicinska undersökning är klarlagt att Lars Andersson i Gäddsjö i Nora Socken ljutit döden av förtärd arsenik, vilket härmed intygas så sant mig Gud hjälpe till liv och själ. Västerås den 9 november 1860. J.A.Widberg, provinsialläkare"
Dödsdomen som följde var hård, men knappas orimlig. I vilket fall var den strikt efter lagens bokstav. Konungen fann heller inte anledning att ändra beslutet.
På dagen 8 månader efter dådet halshöggs Maria Olsdotter, hon hade hunnit bli 44år, på den gamla avrättningsplatsen.
Hon begravdes i ovigd jord nära stupstocken. Platsen märktes inte ut. Enda minnet är årtalet på talllen.
När Maria var 34 år kom hon till Gäddsjö för att hjälpa "gamle torparen" Lars Andersson. Dennes son och Maria blev snart "förtroeliga" och det viskades om gifternål.Här delar sig vittnesmålen -några menar att husbonden inte alls hade något att invända, andra menar att han var emot det hela. Maria fick "hjärnsläpp" och letade fram arsenik som hon visste att att sonen hade använt att bota en sjuk kalv och nu fanns det lite kvar. På fredagskvällen den 19 oktober tog Maria giftet och blandade det i den kornvälling som den åldrige husmannen skulle ha.
-Jag vet ej vad som tog åt mig, sa Maria. Jag bara gjorde det. Någon anledning fanns egentligen inte. Hon försäkrade samtidigt att hennes hemlige fästman Olof inte hade med saken att göra eller på något sätt varit införstådd i dådet.
Sonen Olof dömdes enbart till böter -dels 25 riksdaler för det olagliga innehavet av arsenik, dels ytterligare 75 riksdaler för att arseniken i förlängningen kommit att vålla hans fars död.
Mer finns att läsa i "Alla tiders Kroksbo! På upptäcksfärd med Olle Nilson" av Olle Nilson.
Salaligan
En glaskula som idag finns i Polismuseets samlingar spelade en viktig roll i det kriminaldrama som utspelade sig på 1930-talet i Sala.
Under sex års tid, 1930-36, mördades fem personer vid fyra olika tillfällen i Sala-trakten. Alla mord kan tillskrivas Sigvard Nilsson-Thurneman och hans ligamedlemmar som kallade sig Den Magiska Cirkeln, DMC. I folkmun kom ligan att kallas Salaligan. Morden skedde med flera års mellanrum och polisen såg därför inget samband.
Hypnotiserade personer till att begå mord
Sigvard Nilsson-Thurneman arbetade i sin faders klädesaffär i Sala. Han var mycket intresserad av ockultism och mysticism. Under seansliknande möten hypnotiserade han medlemmarna i DMC till att bli känslokalla mordredskap.
Den 15 november 1930 ”firade” Thurneman sin 22-årsdag med att mörda taxichaufför Sven Erikcsson i Sörbo strax utanför Sala. Han sköts från baksätet av Sigvard Nilsson-Thurneman. Sigvard körde sedan bilen in till Sala där han sammanstrålande med den nittonårige elektrikern Hedström och tillsammans dumpade de kroppen medan de lämnade plånboken orörd.
Två år senare sköts en man och en kvinna till döds i Kölfors, norr om Sala. Därefter tändes huset på, för att polisen skulle tro att det var en olycka men rättsläkare hittade kulhålen.
1934 mördades en äldre ensamstående kvinna i Västerfärnebo genom att ligan borrade hål i hennes husvägg och gasade ihjäl henne i sömnen med bilavgaser. Ligan trodde att hon hade mycket pengar hemma, men hon hade just innan varit på banken och bytet blev endast några få kronor. Även detta offers hus brändes ned.
Några år senare sköt man ihjäl ett bankbud med en avlöningskassa på 20 000 kronor. Det finns idag en minnessten vid den platsen i Sala, för att hedra Salaligans sista offer.
Den magiska kulan
En stor glaskula, den magiska kulan, var central och användes under seanserna med medlemmarna. I kulan eldades någon form av rökelse eller örter som gruppen andades in. Kulan och en medlemsnål DMC finns i Polismuseets samlingar.
1936 greps Thurneman och hans kompanjoner efter tips från en person som hade blivit tillfrågad om att medverka vid vad som skulle bli det sista rånmordet.
Thurneman förklarades mentalsjuk och dömdes till vård på Säters sjukhus. Han avled 1979 och hade då varit fri i tio års tid. Sista decenniet av sitt liv levde och arbetade han under sitt barndomsnamn Nilsson som översättare i en Stockholmsförort, där han även avled efter sin 70-årsdag. Officiellt skulle han sedan begravas på Norra Kyrkogården i Stockholm, men han begravdes i hemlighet i sin födelseort i Sala, i enlighet med hans sista vilja.
De andra medlemmarna i DMC dömdes till livstids straffarbete.
Thurneman - manhunter
Thurnemans ursprungliga namn var Nilsson men han antog namnet Thurneman, som är ett anagram på det engelska ordet för männniskojägare, manhunter. Ett anagram är ett ord som bildas genom att bokstäverna i ett ord kastas om.
Källa: www.polismuseet.se och Sala Kommun
